Foto: Magnus Sandberg

Igår var det äntligen final i årets melodifestivalturné, som visserligen inte var någon turné eftersom vi varit fast på Annexet i sex veckor.

Eftersom jag redan recenserat alla bidrag i respektive deltävling känns det lite repetitivt att göra allt en gång till, så jag delar med mig av några utvalda tankar från kvällen istället!

Programledarna: Om det är någon som kan leda en melodifestival så är det Måns Zelmerlöw, och Shima Niavarani var en bra parhäst. Introt var helt okej, men däremot så måste jag säga att jag blev lite besviken på mellanakterna? Måns sjöng en egen ny låt som ingen hört tidigare, och Shima tolkade förra årets vinnare The Mamas i en version som få har efterfrågat. Jag hade förväntat mig något mer påkostat i finalen, men vi blev kanske lite för bortskämda av Pernilla Wahlgren och Per Andersson häromveckan.

De tekniska problemen: Man kanske kan tycka att folk borde ha lärt sig hur Zoom fungerar vid det här laget, men det blev stora problem för de internationella jurygrupperna att leverera sina röster eftersom ingen kunde höra vad de sa.

Christer Björkmans sorti: Christer Björkman tog farväl, och den här gången är det på riktigt! Han kommer bli saknad, men kanske inte som programledare.

Låtarna: Hög nivå även i år, men jag saknade Rena rama ding dong med Eva och Ewa. Däremot är kanske tolv bidrag i finalen lite för mycket? Det är roligt för artisterna i Andra chansen att många går vidare, men det hade absolut räckt med tio låtar.

Vinnaren: Tusse tog hem en välförtjänt seger, och med tanke på att han både var internationella jurygruppernas och tv-tittarnas favorit med bred marginal så är det svårt att säga något annat. Själv så hade jag hellre sett Eric Saade som vinnare, men jag har inte tyckt att rätt låt vunnit sedan 2017.

Tills nästa år är publiken förhoppningsvis tillbaka i tävlingen och viftar med ballonger som vanligt. Annars så får vi hoppas att de internationella jurygrupperna lär sig hur Zoom fungerar tills dess.