Hejdå Hässelby
avJag har sålt min lägenhet! Jättekul! Något som är mindre kul är att jag inte vet vart jag ska ta vägen nu, och att jag därför spenderar ungefär lika lång tid på Hemnet varje dag som Anna Book sänder live på Instagram. Väldigt lång tid!
Jag har bott i Hässelby i två och ett halvt år nu. Det var ett av få ställen jag hade råd att köpa lägenhet på, och har väl egentligen sett det som något tillfälligt hela tiden. I längden blir det rätt jobbigt att bo längst ut på en tunnelbanelinje eftersom det tar tusen år om man får för sig att åka in till stan, och det är segt att alltid somna på tåget när man ska hem från klubb osv. Dessutom så är det potentiellt livsfarligt, och ingen orkar följa med hem och ligga. Och det finns inga Kettle-chips i mataffären heller, något som verkligen har utvecklats till ett stort problem för mig. Plus att den enda kändisen som finns i Hässelby är Ken Ring, och han är ju inte så solig.
Nu har jag alltså äntligen råd att bo någon annanstans! Typ Solna/Sundbyberg och Bromma eller nån minietta i stan. Inte direkt en unik preferens, och folk verkar ju uppenbarligen älska att belåna sig över öronen för att köpa en ”studio” i Sundbyberg som Eklund Stockholm New York säljer för tre miljoner och valfritt organ.
Annars har jag egentligen inte så många krav, förutom att det ska vara nära till kommunikationer och att min 13 meter långa boa som jag fått av Anne-Lie Rydé ska få plats någonstans. Idag har jag gått på SEX stycken lägenhetsvisningar och det känns ungefär som att jag varit med i Gladiatorerna och gått en hinderbana mellan marmorbrickor och Svenskt Tenn-kuddar.
Jag hatar att lyssna på folks bostadskarriärer och tyvärr så har jag uppenbarligen blivit en sån person själv nu? Ska genast bespara er från mer detaljer, för jag är faktiskt inte Michaela Forni. Med det sagt så vill jag dock att ni håller tummarna för mig nu när jag snart skuldsätter mig för livet och lånar ännu mer pengar! Om alla andra också gör det så kan det ju inte vara så farligt? Kram!
