Schlagersveriges konstanta sinnestillstånd
avStoppa pressarna, Linda Bengtzing har gett en känga till sin gamla arbetsgivare Wallmans salonger på Instagram! Ingenting ger mer tillfredsställelse än att lägga upp ett 22 år gammalt refuseringsbrev på sociala medier.
Älskar hur passivt aggressivt allt det här är! Typ ”HAHA ni ville inte ha mig första gången, men jag kom tillbaka och sen fick ni stå ut med mig i hela sju år, det ni!!!!”.
Skämt åsido så har jag faktiskt tänkt på en sak. Är man schlagerstjärna i Sverige så är det obligatoriskt att konstant gå runt med en viss bitterhet i kroppen. Det är den första regeln att följa om man ska bli folkkär. Om någonting går dåligt så är det aldrig artistens eget fel, utan troligtvis publiken, vädret, konsertarrangören eller Skatteverket som försöker sabotera och göra livet surt. Det finns alltid någon ursäkt!
Att artisterna själva ibland gör fel eller presterar dåligt verkar inte finnas på kartan. Man ser det varje gång någon floppar i Melodifestivalen. ”Sverige var inte redo för mig”, ”Det är bara barn som röstar”, ”Jag fick ett dåligt startnummer”, ”Telefonslussarna fungerade inte i 15 sekunder, det här måste givetvis Haverikommissionen undersöka”. Ja ni vet ju själva hur snacket brukar gå.
Blir man refuserad så beror det inte på att man själv var dålig och att någon annan bättre lämpad person fick jobbet, nej, allt är en ond konspiration! Kanske av någon ond chef som egentligen hatar schlager eller bara är avundsjuk och inte klarar av starka kvinnor! Allt är riggat!
Nu är det visserligen sommar, men snart är det äntligen februari 2018 och melodifestival igen. Jag längtar redan efter egon som är så stora att de inte ryms i stora ishallar.
