Den här bloggen är i vanliga fall dedikerad till svenska kändisars tillkortakommanden, men förra veckan var jag på förhandspremiären av Mamma Mia here we go again! På allmän begäran så kommer därför en recension av denna högkvalitativa film för hela familjen.

I Mamma Mia 2 så har Donna dött under mystiska omständigheter, och Sophie har tagit över det grekiska pensionatet (som för övrigt numera ligger i Kroatien). Som vanligt så är Sophie konstant bekymrad över att inte göra sin mamma tillräckligt stolt (till och med efter hennes död) och därför så spenderas mycket tid med att bekymrat blicka ut över Medelhavet medan Pierce Brosnan sjunger SOS a capella.

Som ni märker så är den nuvarande handlingen inte direkt något lyckopiller, och därför så varvas melankolin med tillbakablickar från förr där man får följa Donna i sin ungdom och hur hon träffade de tre vise männen som sedermera ska komma att bli Sophies pappor. Donna flänger runt halva Europa på ett sätt som skulle få vilken miljöpartist som helst att rasa, och till sist så hittar hon den grekiska ön Kalokairi där hon flyttar in i ett ruckel tillsammans med en lokal häst.

Jag ska inte avslöja hela handlingen, men rent generellt så hinner det inte gå många minuter mellan spontana sång- och dansnummer av varierande kvalitet. Det märks att man har velat klämma in så mycket musik som möjligt, och i egenskap av Abba-fanatiker så är det lätt att känna igen sig. För mig har låtar som ”Angel Eyes”, ”When I kissed the teacher” och ”My love my life” varit sönderlyssnade sedan länge, och det är med blandade känslor som jag inser att de kommer få en bredare publik i och med Mamma Mia 2. Det är liksom MINA låtar och jag vill helst INTE dela med mig till någon annan!

Med det sagt så tycker jag absolut att man har lyckats med musikaliska, och att det kompenserar den rätt så svaga storyn. Att Cher kommer in på slutet i rollen som Donnas mamma är surrealistiskt men fantastiskt, och den sista fjärdedelen av filmen är lika bombastisk som en nordkoreansk militärparad. När Cher sjunger Fernando i skenet av fyrtiotusen miljarder sprakande fyrverkerier så är det svårt att inte ryckas med och få feeling.

Eftersom jag är ett Abba-fan så hade man kunnat visa i princip vad som helst för mig utan att jag hade blivit besviken, men jag tycker är ändå glad över att den första filmen fick en uppföljare. Man fick liksom aldrig något riktigt closure efter den första filmen! Det fick man visserligen knappt nu heller, nästan tvärtom, men det är ju knappast på grund av handlingen som folk kommer flockas på biograferna i sommar.