Foto: Stina Stjernqvist, TT

Det mesta som går att säga om Eurovision Song Contest har redan hunnit bli sagt, och nu är tävlingen över för den här gången. Känner mig ungefär lika tom som Anna Books kalender!

Jurygrupperna älskade Sverige, men av någon anledning så var kärleken inte besvarad hos folket. Tydligen så är inte resten av Europa besatta av allt som kommer från familjen Wahlgren, och det kom naturligtvis som en stor chock för många svenskar. Med det sagt så tycker jag att Benjamin förtjänade ett bättre öde än att få den fjärde sämsta poängen av folkets röster. Att européer fattar dåliga beslut ibland är dock ingen nyhet, och det är ingen idé att uppröras över det.

Israel var iallafall en värdig vinnare. Favorittippad hela tiden och kanske inte någon skräll, men ett bra nummer och en låt som faktiskt går att lyssna på även utanför tävlingen. Efter två riktigt deppiga ESC-vinnare med Jamala och Salvador Sobral så känns det som att Eurovision hittat hem till sin vanliga galenskap i år, och ingen är mer lättad än jag!

För övrigt så tycker jag det var kul att Storbritannien fick frågan om de ville framföra sin låt igen eftersom att en kille stormade scenen och vrålade skällsord, men att de tackade nej och sa att det absolut inte fanns någon anledning till att framföra låten igen. Det är verkligen svårt att hitta ett land som bryr sig mindre om Eurovision än Storbritannien.

Nu är det slut med eurovisionrapportering för i år på den här bloggen, och jag ber om ursäkt för vad ni fått genomlida om ni inte gillar tävlingen. Nästa vecka lovar jag att bara rapportera om viktiga saker, som t.ex. att Tomas Brolin invigt sin pool för säsongen.