Igår var det Andra Chansen i Melodifestivalen! En av årets absolut viktigaste dagar om man är en medelmåttig artist som inte lyckats övertyga svenska folket att man är värd en plats i finalen. Här kommer mina tankar om gårdagens dueller!

Margaret, In my cabana, vs Cuba Libre med Moncho. Två plojlåtar som handlar om ingenting speciellt möttes i en duell. Båda låtarna handlade om sommar och sol, men jag kände bara minusgrader. Margaret drog längsta strået och får transportera sin rangliga cabana till Friends Arena.

Renaida, All the feels, vs Never Learn med Olivia Eliasson. Jag blev omedelbart skeptisk till Olivia när hon sa att Pippi Långstrump var hennes förebild. Är man en vuxen kvinna så borde man hitta en annan förebild i livet, till exempel Camilla Läckberg eller Peg Parnevik. Rent musikaliskt kände jag mig likgiltig, men Renaida gick segrande ur striden. Kanske kan finalplatsen leda till att hon får göra något annat än att spela Aladdin-musikalen med Claes Malmberg!

Felix Sandman, Every Single Day, vs Songburning med Mimi Werner. Om det är någonting jag verkligen är svag för så är det ledsna killar med snygga kindben, så ni kan ju förstå att jag satt på nålar under hela Felix framträdande. Hade han förlorat mot Mimi Werner så hade jag blivit oroad på riktigt.

Patrick Swayze, Sigrid Bernson, vs Everyday med Mendez. Sigrid var ungefär lika överpepp som samtliga tjejer jag träffat på förfest i hela mitt vuxna liv, och Mendez bara pratar om att han bor i Chile hela tiden och verkar vara Sydamerikas Pernilla Wahlgren. Sigrids influencerröster räckte inte hela vägen den här gången, och det blev Mendez som knep den sista finalplatsen.

Annars då? Det känns verkligen som att SVT helt och hållet fokuserar på att de 5000 personer som befinner sig i arenan ska få en tokig kväll, men att de glömt bort att programmet dessutom är tv-underhållning för två miljoner människor. Det är såklart jätteroligt med glitterregn och publiktävling för den promille som är i arenan, men för oss som kollar på tv är det inte superkul.

Nästa vecka går tävlingen äntligen i mål, och gisslandramat där SVT kapat hela svenska folkets lördagskvällar under sex veckors tid är över. Själv så känner jag mig fast i något sorts stockholmssyndrom där jag utvecklat någon sorts sympati för programmet trots att det hållit mig fånge under hemska former hela vintern. Snart kan jag äntligen bryta mig loss.

Alla foton: Peter Wixtröm och Robin Lorentz-Allard.