Igår så var det Mello igen! Från Skellefteå, som David Lindgren påpekade uppskattningsvis 3000 gånger. SVT hade gett Loreen det sista (bästa) startnumret och krattat manegen för braksuccé och upprepning av Euphoria, men det gick ju sådär… Vi tar det från början så att ni förstår vad hon hade att tävla emot!

Jon Henrik Fjällgren feat Aninia. En värld full av strider. Om det är NÅGOT som svenska folket verkligen älskar så är det när folk sjunger saker som de inte förstår! Det är därför jojk och Melodifestivalen alltid har haft en kärlekshistoria tillsammans. Nyckeln till succé i Melodifestivalen ligger i att ha en text som ingen fattar, för att minimera risken att folk ska bli sura. Det blev givetvis finalplats för Jon Henrik och hans konstiga sidekick som såg ut ungefär som Rednex-Annica med dreads.

Alice Svensson. Running with lions. Alice såg ut som att hon skulle gifta sig, men blev lämnad på altaret av hela svenska folket samtidigt när det stod klart att det bara blev en femteplats. Dra in symaskinskörkortet för den som gjorde klänningen!

Les Gordons. Bound to fall. När David Lindgren presenterade The Gordons så sa han att de skulle ”gå upp på scen och bränna av sin sköna arenapoplåt” och som vanligt när ett par coola grabbar ska göra det så går det inte så bra. Det var ju inte direkt Coldplay.

Wiktoria. As I lay me down. Jag säger det redan nu! Jag ÄLSKAR Wiktoria och hennes låt! I och för sig så är scenshowen lite banal eftersom hon sjunger om att sova samtidigt som hon ligger i en säng, men jag behöver inte så mycket för att bli underhållen en lördagskväll ska ni veta!

Axel Schylström. När ingen ser. Det finns tydligen en marknad för trallvänlig pop på svenska! Det här var kanske inte en låt som förändrar världen, men den duger väl som transportsträcka till något mer intressant. Om ni inte redan förstått det så gick Axel alltså till Andra Chansen. Jag har svårt att säga något elakt om honom förutom att allt var lite intetsägande, men å ena sidan så är ju ingen av de andra låtarna speciellt tänkvärda heller.

Sara Varga och Juha Mulari. Du får inte ändra på mig. Jag trodde det var omöjligt att ställa upp i Melodifestivalen med en sämre låt än ”Mitt liv” med Charlotte Perrelli. Jag hade dock fel. Det här var sämre. Grattis!

Loreen. Statements. Det här var faktiskt en jättedålig idé från början. Alltså att Loreen fick för sig att ställa upp i Melodifestivalen igen efter fem års frånvaro. Inget kommer någonsin att kunna toppa Euphoria, och det vet alla med något innanför pannbenet. Det fanns faktiskt ingenting att vinna på att försöka igen. Att dessutom ha med ett obehagligt barn/varelse/troll på scenen gjorde inte direkt saken bättre. Ni skrämmer ju barnen! Det slutade med att Loreen gick till Andra Chansen, och det blev ungefär samma antiklimax som när Carola och Andreas Johnson åkte ut mot NORDMAN 2008.

Pausunderhållningen var lika hemsk att se på som en trafikolycka. Någon sorts sketch som drev med att folk i Tensta bryter konstigt, och ännu ett musiknummer där Hasse Kvinnaböske fick sjunga skånsk country. Anna Book fick vara med i en sketch och säga två repliker! Troligtvis för att Christer Björkman fick dåligt samvete över att inte ha med henne i tävlingen i år.

Annars så är allt jag vill i livet att hitta en partner som älskar mig lika mycket som David Lindgren älskar Skellefteå. Det var faktiskt det enda han pratade om igår. Jag är inte så säker på att han lyckades övertyga resten av svenska folket om Skellefteås förträfflighet. Det gick ungefär lika bra som Loreens framträdande.

Alla foton: Jimmy Wixtröm och Robin Lorentz-Allard.